Ok, jag erkänner, rakt upp och ner, inget att hymla om: jag är en anglofil. Jag älskar i stort sett allt som har med Storbritannien att göra, men givetvis även allt som har med mitt älskade Irland att göra. Jag älskar språket, uttrycken, kulturen, pubarna och gubbarna på pubarna. Jag har till exempel följt den brittiska tv-serien Emmerdale (Hem till gården för den svensktalande) så länge jag kan minnas. Jag har det senaste året även lagt till EastEnders på listan över bra tv. På favoritkanalen BBC Prime ser jag regelbundet engelska program som innehåller inredning, husletning, mordlösningar, nattsvart humor, drama och trassliga förhållanden. Jag väljer gärna brittisk musik, även om jag ska erkänna att Jakobs intresse för amerikansk musik har smittat av sig. Och inget kommer ju någonsin att överträffa Ryan Adams så klart.
Lite namedropping för att ni ska förstå vad jag pratar om:
Musik: Beatles, Bowie, Charlatans, Clash, U2, Rolling Stones, Sex Pistols, Stone Roses, Keane, Radiohead, Amy Winehouse, Queen, Oasis, Who, Blur, Pulp, Pink Floyd, Coldplay, The Cure, Suede, Madness. Jag vägrar at skriva The Smiths. Morrissey är tidernas mest överskattade bluff.
Tv och film: Butcher Boy, allt med Bill Nighy, The Office, Monty Python's Flying Circus, Gosford Park, Extras,Two Pints of Lager and a Packet of Crisps, Hemma värst, Coupling, Little Britain, Dr Who, Breaking the Waves, Life on Mars , the Van, the Snapper, Neil Jordan så klart, Forsytesagan, Kalla fötter, Fawlty Towers, Blackadder, Absolutely Fabulous. Och så alla dessa deckare så klart... ingen nämnd, ingen glömd.
Och just det. I går var Anna (också anglofil), Jakob S (jovars, en smula tror jag allt) och jag på bio och såg This is England. Se den bums!
