Vi har fått dagisplats. Vår lille sill ska börja förskolan. Fastän att vi ansökte väldigt sent och trots att kön till vårt favoritdagis är jättelång, så blir det just där. Det lönar sig att ligga på, och kanske framför allt att vara flexibelt. Dagiset (jag kommer nog envisas med att säga dagis, för jag tycker att det är fint) ligger supernära oss, ett stenkast bort bara. Från vår balkong kommer vi kunna se den lilla busen skutta runt på den inhägnande gården. Eller vad nu dagisbarn här för sig. Själv gick jag inte på dagis, mina föräldrarna ordnande det bra med skiftarbete och hjälp från mormor och morfar och så där. Jag kommer ihåg att jag inte riktigt förstod det där med dagis förrän jag började skolan och nya kamrater berättade... för ni förstår, i villaområdet där jag växte upp gick inga barn på dagis. Det var ett område med flera hundra hushåll och inte ett enda dagis i sikte. Tänk det har jag aldrig funderat på innan men jag kände helt enkelt inga dagisbarn. Det måste ju betytt att mammorna var hemmafruar eller jobbade skift som mina föräldrar. Några dagmammor fanns det förresten, en som jag var hos ett kort tag innan jag började skolan. Allt jag kommer ihåg från henne är hur det luktade om fisken med tomat som vi fick ibland och att hennes man Svenne var snäll mot mig.
Hur som helt, dagis kommer bli bra för Ture, han är superredo. Tur för mig att det inte är start förrän i slutet på april för jag är ärligt talat inte riktigt redo än.
Om det bara är hälften så kul som öppnis så blir det fantastiskt.
