Har ni någon gång varit på en konsert som fått er att lyfta? Som fått er att gå därifrån med en känsla av att ni blivit påkörda av ett tåg? Så kändes det i måndags när vi såg Raphael Saadiq i Kreuzberg, Berlin. Det var så bra, så otroligt mäktigt. Det var en ordentlig urladdning, som en örfil som aldrig ville ta slut. Om ni får möjlighet att se honom någon gång i framtiden råder jag er att ta den. Delvis påminde det lite om Al Greenförställningen... det var en massa positiv och skön energi som flödade från scenen, publiken var i extas och musiken var kanon. Saadiq har ingen stor röst, tvärtom, men det gör inget för allt det andra väger upp. Ljudet var inte det bästa heller. Det var på tok för högt och spetsigt, blåset var rent av kasst, inte bara ljudet alltså. Men kören, oj oj oj, tjejen var så härlig så man nästa trillade omkull.
Det där är jag utanför den lustiga lokalen, vars publik välkomnade amerikanen med öppen famn. Stället var sunkigt men coolt.
Raphael Saadiq, mycket begåvad låtskrivare, producent och bandledare.
Efter ett tag var han tvungen att ta av sig glasögonen och kavajen eftersom den blev för svettigt.
Gänget blev inropade flera gånger. Publiken ville bara ha mer.
Jag vet egentligen inte varför IKEA har gjort den här festliga katalogen, kanske är den till för synskadade. Jag vet heller inte om du ens har rätt att sälja den. Unik är den i alla fall och du skulle kunna ta, säg 2695 kronor för den. 
Det där är Elin Ruth Sigvardssons nya platta Cookatoo Friends. Den är lysande. Den är på riktigt. Plattan är utgiven på hennes egna alldeles färska bolag och om jag har förstått det rätt har hon även gjort omslag och producerat och spelat 13 instrument själv. Elin kommer från mina gamla hemtrakter och är konstigt nog inte världsberömd än. Det borde hon vara. Köp plattan nu så förstår ni vad jag menar.
