Jag var 14 år. Mats hade en ny moppe och stod utanför den röda ladan och rökte. Han var så cool, så rätt. Inne i ladan dansade jag och mina vänner i en stor ring till Whams ”Wake me up before you go go”. Våra tunna jackor låg i mitten av ringen. Året var 1986 och fredagens disco i Havsslätts lada var sommarens stora händelse. Genom den stora öppna dörren slingrade sig avgasen från mopederna som lockade och pockade på flickornas uppmärksamhet. Pojkarna på mopederna dansade inte gärna. Inte Mats heller. Våra ögon möttes flera gånger under kvällen. I dem fanns löften och känslor jag ännu inte förstod.
Hugh Grant dansar mer än gärna. Men han börjar bli gammal och är lite stel i höfterna. Dagens nostalgitripp infinner sig när Anna, Erica och jag går och ser filmen Music and lyrics. Hugh Grant fick oss att drömma oss tillbaka till åttiotalet, fick oss att skratta åt de stora frisyrerna och kavajerna med uppvikta ärmar. Hugh Grant är cool, som Mats ungefär.
Vad Mats gör i dag vet jag inte. Ska jag vara ärlig är jag inte riktigt säker på att det var så han hette. Men cool var han.
1 kommentar:
Shit! Precis såhär minns jag dig.
Vi snackade en del om världsliga frågor och flummade lika mycket om universallösningar tror jag..
Nostalgi är trippen för mig!
Skicka en kommentar