Dagens trams

Jag följer ett flertal bloggar dagligen. Det har blivit lika viktigt som att ständigt kolla DN, Svd, Aftonbladet, Barometern, Expressen, GP, CNN och BBC News online. Det finns så klart bra och dåliga bloggar. De som ligger i gränslandet mittemellan låter jag bli att läsa. De är oftast bara trista. De som är bra, Marcus Birro, Snaskefar, bookofmiri för att nämna några, läser jag för att se vad som händer i just dessa människors liv. De har blivit mina vänner på sätt och vis. De känner inte mig, men jag känner dem. De är alla intressanta, intelligenta skribenter som regelbundet bubblar över med observationer och reflektioner.

Av någon anledning har jag fastnat för några bloggar som inte är bra. Eller som rent av är dåliga. Linda Rosings blogg är den som är sämst. Rosing bubblar inte över med observationer. Reflekterar gör hon heller aldrig. Istället skriver hon rakt upp och ner om sin dag. Dag ut och dag in, vecka efter vecka fylls med meningslöst prat om hårförlängningar, ögonbrynstatueringar, nyinköpta figursydda kavajer och möten med diverse kändisar. Hon skriver även om sina barn. Om samma ämnen så klart. Dotterns hårförlängning och nyinköpta kläder osv.

Nu är inte meningen att dissa Linda. Jag gillar henne, hon är lite cool, lite oförstörd i allt det trasiga. Och hennes blogg har sååååå jävla många läsare, hon tjänar en massa pengar på den. Det är alltså fler än jag som hittat dit. Frågan är om de är där av samma anledning som jag. Eller om de är en massa fjortonåriga tjejer som faktiskt ser upp till henne.

Och just det, jag ser nu att jag tog i när jag skrev att hon inte observerar och reflekterar. I det absolut färskaste inlägget skriver hon faktiskt: "Min tvättkorg var så full att den såg ut som ett berg".

Och så är hon väldigt vacker så klart.

Dagens R.I.P

När gamla människor dör är det inte lika sorgligt som när unga lämnar jordelivet. Det är ju självklart. De har liksom gjort sitt, de är färdiga här på jorden och lämnar plats för nya förmågor. När min egen morfar gick bort för ett par år sedan rämnade verkligheten en kort stund och jag kände mig ihålig och overklig. Efter ett tag förstod jag dock att det var mormor som upptog mina tankar... det var henne jag kände sorg för. Hon hade ju förlorat sin livskamrat, sin bästa vän, sin älskade, sin sambo och sin trygghet. Visst, de hade inte alltid haft det så bra, morfar Kalle var ju minst sagt lite egen. Men tillsammans stannade de dock livet ut, de höll ihop tills det var dags för Kalle att gå vidare. Sista tiden var han sjuk och förvirrad, Brita var tvungen att se på medan Kalle sakta gled ifrån henne. Efteråt var allt en dimma. Mormor var ledsen och svag. Vi kom på att hon övermedicinerade, hon blev en liten gammal nerdrogad gumma. Medicinerna låstes så klart in och kontrolleras av kunnig hemtjänstpersonal. Tillbaka var min lilla Brita. Ganska pigg, som vanligt mycket rolig och lika slängd i käften.

Paul Newman dog i går. Det är sorgligt, jag fällde en tår. Han var tidernas vackraste man. På fler än ett sätt.

Dagens karriärsdrag

Alltså, att jag inte kan stava till ordet karriär utan att skriva kärriär gång efter gång är ett talande tecken. Det är, ett för mig, ganska ointressant fenomen. Klart att jag vill göra karriär, men det har i hela mitt liv varit sekundärt. Det viktigaste har hela tiden varit att ha ett roligt jobb som jag trivs med och lite bra kollegor. Det ena roliga jobbet efter det andra har trillat över mig och landat i mitt knä. Hux flux så har jag jobbat med att arrangera musikfestivaler, med möbelsömnad, som fritidsledare eller projektledare för ungdomar med "problem". Jobben har varit av olika karaktär, men oftast mycket givande och skoj liksom. Detta är den största orsaken till att det tog mig så lång tid att bestämma mig för att plugga journalistik.

Och så är det då dags att söka praktikplats. Jag tänker så här: Man kan vara strategisk, alltså välja en plats där det finns, åtminstone en minimal, chans att man kan få jobb på efteråt. Eller så kan man välja en plats där man lär sig en massa, utvecklas och stimuleras och gör något man brinner för.

Alternativ 1
Fonus söker praktikant till sin tidning Dökoll. Där åker man land och rike runt och pratar med sörjande och ibland med personal på Fonusfilialer i Skövde och Morgongåva. Man får också redigera knep och knåpsidan som bland annat innehåller ett "himla kul" korsord och insändarbilder. Tidningen kommer ut sex gånger om året. Tempot är som ett sorgarbete, det får ta tid. Stor chans för fast anställning efter praktikslut.

Alternativ 2
Radioprogrammet Syltan och Sånt. Här är det sändning varje dag. Sveriges Radios lilla kutterprogram har vunnit Prix Italia och Emmys och grammis och Nobelpris (njäa). På redaktionen arbetar Sonja. Hon är programledare och producent. Hon är även redigerare, ljudtekniker och intervjuare. Hon lägger upp programmet på webben och redigerar bilderna till samma web. Hon jobbar 16 timmar om dagen eftersom SR inte har råd att anställa någon mer. Liten chans att få fortsatt jobb efter praktik.

Vad skulle du ha valt?


(OBS! Alternativen är fiktiva)

Dagens band

Dagens band är så klart Coldplay. Jag säger så klart eftersom de är "all over the place" nu för tiden. Alla tidningar har recensioner av Globenspelningen, de flesta värda namnet här även livebilder ifrån spektaklet. Jag säger spektaklet för det här liknar ingenting. DN:s Nils Hansson tar i så han spricker "senaste plattan är bandets bästa". Halleluja.

Jag älskade Coldplay en gång i tiden. Det var kanske 8 år sedan. Då hade de precis släppt sin första platta och den var underbar. Min nyinförskaffade minidiscspelare gick varm, jag sjöng med på bussen och i tunnelbanan, "D'you know for you i bleed myself dry". Sen gick min betuttning över. Jag vet inte varför, kanske är det hela den här Gwyneth Paltrow-grejen.
Hur som helst så var de i stan den här veckan. Folk i klassen kan inte sluta prata om bandet. Va fan, de har ju haft en töntstämpel på sig hur länge som helst.. Att lyssna på Coldplay är ju lika ocoolt som att ha Eccoskor på sig, det har man bara när ingen ser på liksom. Men jag ska erkänna att det händer att jag sätter på en platta med dom. Jag köpte till och med den senaste i somras när Jakob och jag bilade i USA. Jag lyssnade på den en gång, sen var jag less. Den var så trist att jag inte ens orkade göra en kopia till Anna.

Men jag ska leta fram den nu. Om den inte ligger kvar i den amerikanska hyrbilen vill säga. Jag måste ta reda på vad Nils Hansson dillar om.

Fast mest ser jag fram emot Al Greens spelning i höst. Han är inte Ecco. Han är manolo blahnik.

Dagens löpsedel

Dagens löpsedel är den om den svenska folkkära artist som sitter häktad för misshandel av sin unga fru. För det första, ordet folkkär. Njäe, jag vet inte det. Tore Skogman var folkkär, den här snubben är på sin höjd igenkänd av den stora allmänheten. Få skulle kunna nynna på en låt av honom om det så handlade om liv och död.
Hur som helst. Jag vet inte vad som hände den där natten, jag var inte där. Det var inte du heller. Ej heller var Unni Drougge det... men det hindrar inte henne från att hänga ut honom (upp och ner i kulorna) på sin blogg och tala om för oss vilken skitstövel han är. Risken är stor att han är skyldig, men snälla, kan vi inte vänta med att döma honom tills vi vet mer? Unni, jag älskar ju dig, kan du inte tagga ner lite? Dina tidigare erfarenheter av hemska män, (jag respekterar och förstår ditt hat), har fått dig att se alla lindande i ett rött skynke. Det är synd.

Kom, vi väntar och ser vad som händer.