Det har aldrig varit vackrare ute, Bredängshimlen har aldrig varit mer blå. SL envisas ändå med att kalla det oväder. För min del betydde det myckna snöandet söderut att jag inte kom iväg till Småland i går heller. Nu ger jag upp för den här gången och gör ett nytt försök efter ultraljudet på måndag om allt går som det ska.
Ultraljudet ja. Det är spännande och läskigt på samma gång. Vi har ju redan gjort två innan, men det är först nu de faktiskt kan avgöra detaljer lite mer ingående. Att Sillen finns där inne vet vi, hur den mår har vi ingen aning om. Jag försöker att inte tänka så mycket på att något som skulle kunna vara fel. Att vi i vecka 18 skulle få veta att något är allvarligt fel och därefter fatta ett otroligt tungt beslut känns galet i det här läget... helst eftersom Sillen börjar bli ganska påtaglig, om en overklig. Nu är ju Sillen så efterlängtad så jag håller på att bli tokig.
Vi fick glada nyheter i går. Samuel och Johanna kommer hem till Sverige om en månad. Just precis då hade vi dock tänkt att åka på en liten resa till solen. J skriker efter sol och jag längtar efter att bara ligga i skuggan och sova sova sova. Vi ska försöka fixa så att vi hinner träffa dem ett par dagar i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag hoppas verkligen att vi hinner ses.. Det blir ju ett 9-årskalas den 31 mars som ni bara inte KAN missa....
Kram
Johanna
P.S. Vilken fin bild!!
Skicka en kommentar