Min mamma har åkt hem till Småland igen och Ture känner redan lite saknad. -Mormor, säger han och tittar mot dörren. När hon åkt gick Ture och jag och lade oss och sov ett par timmar, ingen av oss tycker om tidsomställningen. Jetlag känns det som, värsta sorten. Efter sovet och våfflorna gick vi äntligen ut i solen. Ture ville inte sitta i vagnen så vi kortade av vår promenad och gick till lekparken istället. Han är faktiskt väldigt hejjig där han går omkring och går. Han går och går, plockar en pinne eller en sten, går och går och så ser han ett barn som ser spännande ut och sen plockar han en sten till. Under tiden har han knappt sett sig om för att se var vi är. Han är inte det minsta rädd, osäker, försiktig, mammig/pappig, ingenting. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det känns mest bra - han verkar ju så trygg i sig själv där han spatserar omkring.
Klockan på klättertåget
Mina killar
1 kommentar:
Vi syns snart igen. Älskar er!
Skicka en kommentar