Dagens skägg!

Skägg långt ner på bröstet, smutsigt, skitigt, ovårdat hår och tänder som sällan borstats. Solen sken in genom fönstret och skvallrade om skitiga golv och råttspillning och på spisen stod en gryta med fastbränd mat. Hans syn var inte vad den en gång varit, hans ögon var grå och vattniga. Lukten kunde varken härledas till grytan skägget håret eller toaletten, vars dörr stod öppen, inte heller till råttans bajs eller kattens urin. Lukten bodde i hela huset, lukten hade flyttat in, en hyresgäst som inte betalade för sig utan bara parasiterade på dess värd. Kaffe kokades på spisen, vatten hämtades i ett spann i ett av rummen på nedervåningen, kakan skulle jag tids nog baka sa han, bara jag blev lite varm i kläderna. Vattnet i spannet hade en yta, katten drack därur, liksom mannen, men inte samtidigt. Mannen tycktes inte sakna något, hans behov var lätta att tillgodose, en kaka och lite kaffe, samtal med en okänd kvinna och värmen från en katt om natten.

Mitt jobb var enkelt, helt klart saknades utmaningar. Den enda utmaningen bestod i att låta bli att andas. Att andas gjorde ont i näsan och ibland i lungorna. Mitt jobb var inte att hålla rent, mannen tycktes förolämpad när jag gjorde små försök. Att leta efter en dammsugare var lönlöst, nästan ett skämt om man såg hans himlande ansiktsuttryck när jag till slut gav upp och frågade efter den. En vad sa du? En kvast fanns att tillgå, en piassavakvast med slitna och ojämna borst. Kvasten tycktes roa katten som dansade med mig längs hallen, lillhallen och upp för trappan.

Mannen var lycklig en gång berättade han med ryggen mot mig stående på farstun, så lycklig man nu kan vara. Lycka är lycka sa jag och blev nyfiken på den kvinna som en gång födde hans barn, matade hans barn, älskade hans barn och till slut begravde hans barn. Lyckan var inte kortvarig, men han måste ibland blunda länge får att komma ihåg hur den faktiskt kändes. Han saknar inte lyckan, den hade sin tid, sen fanns den inte mer. Kvinnan var kanske lycklig, han visste inte, han hade aldrig kommit sig för att fråga. Om man är lycklig behöver man väl inte prata om det sa mannen. Om man är olycklig är det kanske bäst att vara tyst.

Jag läste högt ur böcker jag tagit med. Oftast lyssnade mannen tyst och såg tankfull ut. Men ibland såg han ointresserad ut och då slutade jag att läsa och väntade tills han bad att få höra mer om Ralph. Flugornas herre var en favorit, Nasse fick honom att le, tror jag, hans skägg gjorde det svårt att avgöra. Skägget skymde leendet, men den sortens leenden kan ofta avslöjas genom att lyssna. Böckernas värld var ny för honom, men han var för den skull inte obegåvad, tvärtom, bara ointresserad av saker han inte kunde ta på.

Dagens antabus!

Dagens antabus: sömnbrist. Jakob har åkt på Tyskland/Österriketurné och jag är ensam i två veckor. Det är första gången vi är ifrån varandra så länge och sömnbristen börjar redan göra sig påmind. I går var Anna och jag på vårt irländska favorithak och käkade. En trist nyhet nådde oss där. Vi är ledsna för att stället byter ägare men vi hoppas givetvis att grabbarna (J&J) är glada och nöjda med beslutet. I min sömnlöshet i natt skrattade jag för mig själv när jag tänkte på att allt kan ha gått utför när Mick flyttade till Brno. Deras främsta stamgäst tog plånboken med sig och drog. Fast sanningen är en annan. Det har ju egentligen inte gått utför, tvärtom så blomstrar verksamheten. Men J vill satsa på familjen och J längtar hem till Irland. Jag förstår dem mer än väl. Nu måste jag åka till skolan, Koi & McKoi väntar. Kram på er alla och en stor puss till Jakob som kanske läser min blogg från nåt hotellrum i Hamburg. Var det Hamburg? Frankfurt? Kanske Berlin? Äsch, jag får kolla hans Myspace.

Dagens dosa!

Dagens dosa måste vara en av världens vanligaste sko. Ingen garderob är fullständig utan ett par Converse All star canvas high-top. Mina senaste är från förra hösten då jag sprang på ett par vita för halva priset i Skärholmen. Om det funnits fler i min storlek hade jag köpt ett par i varje färg. Som alla vet är det egentligen inte den skönaste av skor, sulan är ju alldeles för tunn, men det gör inget eftersom de är så coola. Jag vårdar fortfarande minnet av mina första Converse, som jag fick av mina föräldrar någon gång på 80-talet. Det var ett par maroonfärgade low-tops som matchade min jacka perfekt. Vilken lycka. Bilden på dagens dosa är tagen i helgen som har spenderats i solen på en veranda i Timmernabben i Småland. Keep Shining!

Dagens nostalgitripp

När jag gick i lågstadiet hade jag en klasskamrat som hette Hafid. Hafid kom ursprungligen från Marocko och var mycket söt och snäll. En dag var han och hans lillebror borta. Det hade blivit kidnappade av sin far och förda tillbaka till Afrika. Under åren som följde kunde man ofta se den förtvivlade mamman berätta om kampen för att få hem sina söner igen. För oss klasskamrater var det egentligen inte så dramatiskt som det låter. En dag var han där och en annan var han borta, allt rullade på som vanligt. Afrika lät i mina öron ganska spännande och egentligen tyckte jag väl inte att det var så synd om honom eftersom han var med sin pappa. Mammans helvete förstod jag nog först som vuxen. Långt senare, när jag gick i högstadiet på en annan skola, praktiserade jag på en av de lokala tidningsredaktionerna. En dag åkte jag och en av reportrarna till min gamla skola för att göra ett reportage om den årliga löpartävligen. Vid upploppet var det tjockt med folk som hejade fram vinnaren, stämningen vibrerade, ruset var på OS-nivå. Reportern tog bilder samtidigt som jag höll i kameraväskan, stående på tå för att kunna se vem som var på väg mot målsnöret. Vi sprang fram till vinnaren för att ställa den klassiska frågan. Jag tog över kameran och knäppte några snabba bilder. Mitt hjärta bultade. Den unge pojken som jag såg genom kameralinsen var ingen mindre än Hafid, min gamla kamrat. Utmattad låg han i gräset och log. I bakgrunden syntes hans mamma. Hon log också.

I bilen tillbaka till redaktionen berättade jag historien om den förlorade lilla pojken som nu var tillbaka med besked. Jag tyckte att den historien var den vi skulle berätta om i tidningen. Reportern bredvid mig skakade på huvudet. – Vi fick i uppdrag att skriva om tävlingen, precis som vi gör varje år.

Det var då, precis där i bilen, som jag bestämde att det var journalist jag ville bli. Jag ville berätta historien om Hafid.