Dagens nostalgitripp

När jag gick i lågstadiet hade jag en klasskamrat som hette Hafid. Hafid kom ursprungligen från Marocko och var mycket söt och snäll. En dag var han och hans lillebror borta. Det hade blivit kidnappade av sin far och förda tillbaka till Afrika. Under åren som följde kunde man ofta se den förtvivlade mamman berätta om kampen för att få hem sina söner igen. För oss klasskamrater var det egentligen inte så dramatiskt som det låter. En dag var han där och en annan var han borta, allt rullade på som vanligt. Afrika lät i mina öron ganska spännande och egentligen tyckte jag väl inte att det var så synd om honom eftersom han var med sin pappa. Mammans helvete förstod jag nog först som vuxen. Långt senare, när jag gick i högstadiet på en annan skola, praktiserade jag på en av de lokala tidningsredaktionerna. En dag åkte jag och en av reportrarna till min gamla skola för att göra ett reportage om den årliga löpartävligen. Vid upploppet var det tjockt med folk som hejade fram vinnaren, stämningen vibrerade, ruset var på OS-nivå. Reportern tog bilder samtidigt som jag höll i kameraväskan, stående på tå för att kunna se vem som var på väg mot målsnöret. Vi sprang fram till vinnaren för att ställa den klassiska frågan. Jag tog över kameran och knäppte några snabba bilder. Mitt hjärta bultade. Den unge pojken som jag såg genom kameralinsen var ingen mindre än Hafid, min gamla kamrat. Utmattad låg han i gräset och log. I bakgrunden syntes hans mamma. Hon log också.

I bilen tillbaka till redaktionen berättade jag historien om den förlorade lilla pojken som nu var tillbaka med besked. Jag tyckte att den historien var den vi skulle berätta om i tidningen. Reportern bredvid mig skakade på huvudet. – Vi fick i uppdrag att skriva om tävlingen, precis som vi gör varje år.

Det var då, precis där i bilen, som jag bestämde att det var journalist jag ville bli. Jag ville berätta historien om Hafid.