Dagens skägg!

Det var svårt att sätta en titel på det jobb mannen hade haft. Själv sa han lumphandlare men de som visste bättre sa att han försörjt sig som antikexpert. Mången mil hade han färdats längs Sveriges vackra gårdar, torp och samhällen. Städerna höll han sig borta ifrån så länge det var möjligt. Stockholm kom han till vid ett par tillfällen, aldrig mer sa han men återkom i arbetet bara för att han var tvungen. Ryktet om mannen spreds som en löpeld mellan byarna på landsbygden på den tiden. Det finns en man som kan göra guld av skrot, pengar av inget. Han är på väg åt vårt håll viskades det i kyrkan och hos handlarn. Var man höll utkik efter honom, var man och kvinna väntade.

Mannen färdades till häst. Kärran spänd därvid. Hästen var inte mager, inte som de han såg runt gårdarna och på fälten. På kärran satt han inte mer än nödvändigt, han visste att röra på sig, visste om kroppens behov av arbete. Han stannade där han var välkommen, där ryktet om hans kunskaper slagit rot. Väl på plats vankades det alltid kaffe med dopp, serverat av bondfruarna med bästa söndags utstyrseln på, allt för hans skull.

När det var dags att börja arbeta ville han vara ensam. Han förflyttade sig från gillestugan till kök i små svepande rörelser, som smekte han golv och trä. Han vittjade vindar och uthus, vedförråd och lador. Många blev besvikna. Där fanns inget guld att finna, inga skatter att dansa kring. Mannen avskydde fattigt folks besvikelse men lärde sig så småningom att redan till kaffet förvarna om riskerna. När allt kom omkring var det glest mellan fynden.

Ibland hade han dock tur. Där man minst kunde ana, bakom en gammal sedan länge död traktor, på väggen i kammarn eller i en låda på vinden kunde klenoder inslagna i trasor hittas.