Jag var rädd att jag kanske inte hade tillräckligt ont för att platsa i studien om den nya medicinen, men det hade jag inte behövt oroa mig för - jag är mer än kvalificerad. Det blev lite som ett kvitto på att jag inte har jagat upp mig själv och så småningom börjat inbilla mig att det gör ont, det gör helt enkelt så här jävla ont på riktigt. Rolf heter läkaren som undersökte mig i dag. Det var den grundligaste undersökningen sedan allt det här började för snart tre år sedan. Han använde penslar, varma saker, kalla saker, sporrar, gummiklubbor och något slags hårstrå i flera olika tjocklekar. Han klämde och böjde och ställde hundratals frågor. Det sista han gjorde var att mäta hur mycket mitt högra ben går att lyfta från britsen innan jag skriker. Mycket lite visade det sig.
Innan allt det där fick jag träffa sköterskan som tog tre olika EKG och en del blod och urin. Urinet ska avslöjade eventuell graviditet, missbruk och litet annat säkert. Det där med droger skrattade jag lite åt, ingen har använt mindre droger än jag. Jag som vägrade äta värktabletter medan jag var gravid och sedan ammade i dryg ett år, trots att de sa att det inte fanns några risker och trots att jag legat på 7-8 på VAS-skalan mest hela tiden. Jag vinner inga priser för det, men jag vet att Ture har fått i sig noll opiumrester från mig i alla fall. Det känns bra.
Snart berättar jag mer om allt det här. Nu ska jag sova.
VAS-skala
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar