Dagens funderingar

Doktor Bragées smärtmottagning

I dag började värkmedicinstudien på riktigt. Jag kommer att äta två tabletter varje morgon och två varje kväll. Jag rapporterar min dagsform, alltså smärtstatus, på telefon varje kväll och jag ska till mottagningen varje måndag. Var tredje måndag ungefär kommer besöket vara flera timmar långt. Då mäter man blodtryck, tar EKG och blodprov innan jag tar morgonens dos och sen väntar man i två timmar innan sköterskan Annelie tar samma prover igen. Allt skickas för analys i Belgien, där läkemedelsföretaget är baserat. Studien är dubbelblind, vilket innebär att jag under 14 veckors studie kommer att äta både medicinen och placebo, utan att varken jag, läkarna eller sköterskorna vet när. Detta för att jag inte ska kunna påverkas av läkarna. Varje gång ska jag även fylla i en massa frågeformulär och framför allt svara på frågor om min smärta.

I dag när jag svarade på det där frågorna började jag fundera. Man fick bland annat frågan vilka av cirka 12 alternativ som stämde in på min värk. Det var allt från huggande, molande, (båda stämmer bra in på mig) och sen fanns även alternativ som kylande, värmande, stickande osv. Ett alternativ var skrämmande. Alltså ordet skrämmande. Jag tänkte efter om värken någonsin är skrämmande. Och kom fram till att nä, inte skrämmande. Lite läskig ibland och jävligt jobbig så klart - men inte skrämmande. Det har varit nära ett par gånger dock. Som när det började för snart tre år sedan och jag inte fick någon som helst hjälp av läkarna. Alla har ont i ryggen sa man då. Då var jag rädd. Har alla så här ont och kommer jag alltid att vara så här handikappad på grund av smärta och orörlighet? När jag till slut hade kraft att byta läkare fick jag en röntgen som visade att min rygg var ordentligt trasig och att problemet var större än jag kanske anat. Men inte ens då var värken skrämmande, tvärtom fick jag lite mer förståelse för vad den innebar. Nyligen hamnade jag ju på akuten på grund av smärtan. Då var det lite skrämmande. Inte att vara på akuten så klart utan att jag helst plötsligt inte kunde gå, att jag behövde hålla båda händerna på låren för att känna att jag rörde mig. Då svindlade det till må jag säga, då fanns tanken på att det var slut med mig på riktigt. Tänk att inte kunna gå... tänk. Skrämmande. Men sen går det ett par dagar och det blir lite bättre och sen är det inte läskigt längre. Man tänker att vafan, lite ont i ryggen har ingen dött av. Och jag kommer inte dö av mitt onda, jag kommer att kämpa på. Jag vet att många som lever med ständig värk hamnar i djupa depressioner och behöver mediciner för att orka med vardagen. Jag hade kunna vara en av dem men jag tror aldrig att det kommer att bli så för jag är stark som en oxe längst där inne och jag är envis och jag kämpar på. Och så har jag världens bästa lyckopiller redan. Ture, världens bästa medicin.

Vad ville jag ha sagt med det där. Jo, så här tänkte jag när jag fyllde i frågan om huruvida värken är skrämmande: Man har värk länge, man kämpar med att bära och lyfta sitt älskade lilla barn, man sover dåligt och går kanske miste om en del saker socialt för orken inte räcker till, man kämpar på helt enkelt. Värken blir på något sätt ens kamrat. Vi är kanske inte bästa vänner, men vi står ut med varandra i vått och torrt och vi följs åt på något märkligt vis. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.