Dagens otäcka

Sjuklingen dricker sin första milkshake.

Det går åt fel håll måste jag säga, han borde ju bli bättre och inte sämre. I går var Ture snorig på dagen, annars var det helt ok. När han somnat började andningen låta lite ansträngd, han sov dock gott och var inte vaken eller ledsen så det verkade fortfarande ok ändå. Jag kunde inte sova eftersom det lät så otäckt, jag låg och lyssnade och lyssnade. Det blev värre och värre och till slut kunde han nästan inte andas. Han lät som en blandning mellan en ko som råmar och en jetmotor som startar upp. Snart var han superledsen och rädd. Jag fick panik så klart och kanske Jakob lite också. Jag trodde att han skulle kvävas. När man är så där rädd så är det lätt att glömma numret till sjukvårdsupplysningen, man springer om varandra med febertermometern och en gråtande liten ynklig gosse i famnen. Gud, jag trodde att han skulle kvävas. Medan Jakob pratade med upplysningen lugnande Ture ner sig lite, han låg på mitt bröst och slappnade av allt mer. Och snart kunde vi också slappna av. Krupp fick vi veta. Vi skulle avvakta och bara åka in akut om det höll i sig och blev värre. Aldrig har jag varit argare på den där som körde på vår bil den där dagen. Att sätta oss i en taxi med vår lille sjuka gnusse vore så hemskt. Men som sagt, det lugnade ner sig sen. Han somnade sen på en hög kudde emellan oss i stora sängen. I morse var sedan allt som vanligt. Snorigt och två trötta föräldrar. Ture är lite hes hör man men eftersom han inte hostar så har det ändå varit ok. Nu är det snart dags att sova igen, håll tummarna för att natten blir lugn.