Det ni ser på bilden är Tures dagis. Det ligger där, ett stenkast från oss, väl synligt från vår balkong. Om ni förstorar upp bilden, lokaliserar den blå lekmadrassen i mitten och tittar lite till vänster om den - så kan ni skymta vår pojke. Han sitter där på en blå Bobbycar. I dag var han ensam, vi lämnade honom efter en dryg halvtimme eftersom de tyckte att han verkade redo. Och redo var han nog för det kom inget gråt men väl sömn efter lunchen och sen vid halv tre saknade jag honom så mycket att jag var tvungen att gå och hämta honom. Då satt de på trappan i solen och fikade, Ture med en smörgås i högsta hugg och en kåsa full av nyponsoppa. Jag hälsade på honom där han satt och jag fick ett strålande solskensleende tillbaka men sen fortsatte han helt coolt att äta. Jag stod ett par meter ifrån honom och pratade med någon om hans dag och tänkte att han har nog inte saknat oss alls men sen kom det, det där jag väntade på. –Hallo, sa han och tittade på mig, –halloooo! Som om han inte hade sett mig riktigt först och nu gick det upp för honom att jag var där. Han säger så när han hälsar på folk förresten. Med ett o som i ost. Hallo!
Jag tror att det kommer gå bra för Ture på dagis, det passar honom fint att busa runt i timmar med andra barn och med vuxna som kan tänka sig att jobba med barn som gillar att busa runt med andra barn i timmar. Bra människor det där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar