Det bästa med helgen var så klart att träffa mina underbara vänner. Utöver det var det söndagens ryggläge under Ulf Lundell som var trevligast. Boken Vädermannen är färdigläst och redan saknad. Jag är sån. Jag får någon slags separationsångest när jag börjar närma mig slutet på en bra bok. Vissa böcker läser jag först snabbt, för att mot slutet sakta ner och endast tillåta mig själv ett par sidor åt gången. Som de sista bitarna godis i den perfekta godispåsen.
Om jag kan rekommendera boken?
Ja, eller egentligen inte. Eller jo, jag älskar den, men jag är inte säker på att alla har samma behållningen av den. Jag försökte förklara för en vän häromdagen. Ulf Lundells böcker har sällan en handling som driver en att vända blad, att läsa vidare. Istället är det språket, orden, som varsamt och stundom brutalt, vävs samman till ett vackert landskaps som måste erövras. Jag älskar ord och därför älskar jag Lundells böcker. Om du också gör det bör du läsa hans böcker.
Tjip
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar