Dagens förlossning

Alla som bloggar och då och då har skrivit om sin graviditet skriver givetvis en förlossningsberättelse. Här kommer min:

Eftersom det var ett planerat snitt var själva starten inte dramatisk. Inget vatten som gick, inga värkar, bara en tid att passa på operationen på Huddinge sjukhus. Torsdagen den 22:e juli var det bestämt. Klockan 7 på morgonen. Vi skulle in först av alla, vilket kändes bra. Väl där fick vi träffa barnmorskan Rebecca som skulle göra mig redo för operation. På med sjukhussärken och in med en infart i varje armveck. Nu var vi riktigt nervösa och förväntansfulla. Klockan 8 var det sagt att jag skulle rullas in på operation... men det visade sig att ett prov som hade gjorts på mitt blod var tvunget att göras om. Blodtestet görs för att de ska kunna ta fram rätt sorts blod om något skulle hända under operationen. Som vi visste sedan tidigare så har jag rätt knasigt blod och ett tag stod mitt hjärta stilla när jag tänkte på att det kanske inte fanns nåt knasigt blod att plocka fram som backup. Operationssköterskorna Philip och Håkan kom för att meddela att allt skulle bli lite försenat, och vi skulle nu få vänta minst en timme till. Kvinnan som skulle opereras som nummer två blev tydligen överlycklig över att få gå före oss i kön. Jag förstod henne, att vänta var jobbigt.

Ungefär två timmar försenade rullades vi in på operationen. Jakob hade fått en rolig blå operationsoverall och jag fick löjliga långa strumpor eftersom det var så kallt i operationssalen. Någon satte på blandskivan vi hade haft med oss och Ryan Adams hördes i högtalarna. Narkosläkaren Christoffer satte ryggbedövningen som jag hade fasat så mycket för. Det var ungefär lika jobbigt som jag hade förväntat mig. Jag satt halvnaken på kanten på bordet medan han grävde in nålen i min redan mörbultade rygg. Efter ett par försök fick han till det och jag fick lägga mig ner igen. Det var ett tiotal personer på plats sammanlagt och stämning var mycket avslappnad och skön. Jakob satt vid mitt huvud på höger sida och Philip och Håkan pysslade och fixade med mig konstant. De kollade tryck och la filtar för att värma mig och pratade med oss för att få oss att slappna av. När alla var klara presenterade sig alla för varandra, men jag kommer inte ihåg vad de andra hette. Jo, Johan hette kirurgen och så fanns det två Gunillor. Flera gånger hörde jag teamet säga att vi valt skön musik.

När bedövningen börjat verka var det dags. Jag kände hur det började böka bakom skynket. Jag hade ingen känsel i kroppen så klart men man känner när de drar och bökar runt i magen. Jag hörde någon beskriva det som om det känns som om någon diskar i magen på en. Bra beskrivning. Jakob och jag småpratade och det var så spännande att jag knappt kunde andas. Det var svårt att förstå hur långt i processen de hade kommit men jag lovar er att de var det längsta minuterna i mitt liv. Men jag har förstått att det inte ens tog 10 minuter från det att de öppnade mig till det att vi hörde bebisen skrika. Först ett gulligt litet skrik och sen någon i teamen som liksom skrattade till. Jag blev förvirrad men fick förklarat för mig att de hade roat dem att bebisen bara fått ut huvudet innan han började skrika. Just precis när han kom spelades den här låten:

The Weight - Staple Singers

Snabbt mellanlandade han på mitt bröst innan Rebecca och Jakob tog ut honom för att mäta och väga och klippa navelsträngen. Barnläkaren gjorde sin undersökning också och han visade sig vara ett perfekt exemplar. 3452 gram, 51 centimeter. Under tiden syddes jag ihop och nu skakade jag för att jag frös och för att allt kändes så surrealistiskt. Han hade precis fötts men jag saknade honom så jag höll på att bli tokig. 15 minuter var de säkert borta och jag hade tårar i ögonen och ett leende på läpparna hela tiden. När låten Islands med Koop spelades sjöng jag med utan att tänka på det. Teamet trodde nog att jag var lite knäpp.

Hello my love
It's getting cold on this island
I'm sad alone
I'm so sad on my own
The truth is
We were much too young
Now I'm looking for you
Or anyone like you

När Jakob och bebisen kom tillbaka fick han ligga på mitt bröst medan de fixade det sista med min mage. Sedan lades den lilla i den klassiska plastlådan som Jakob fick rulla till uppvaket där jag skulle ligga tills bedövningen släppte och vi skulle få komma upp till BB. Jag tror att det tog extra lång tid innan jag kunde röra på mina ben, det kändes som en evighet. De pumpade in morfin och en massa annat eftersom min rygg började värka igen innan bedövningen ens hade slappt. Själva snittet kändes också. Sen eftermiddag fick vi till slut komma upp på avdelningen och den underbara barnmorskan Marika hjälpte oss tillrätta. I fyra dagar var vi kvar och Jakob skötte i stort sett allt eftersom min kropp behövde all vila den kunde få. Jag fick morfin under hela vistelsen och inte bara första dagen som är brukligt och det gjorde mig så klart lite dimmig och trött. Men vi gosade mycket och lärde så sakterliga lära känna varandra.