Dagens R.I.P

Jag har tänkt på det här inlägget i två dagar nu. Jag har tänkt att mycket ska kännas bättre efter att jag berättat. Min mormor är borta, hon somnade in i onsdags. Min älskade lilla Brita.

För bara någon månad sedan var jag nere i Småland och hälsade på henne. Då var allt som vanligt. Hon var lite snurrig till och från men ändå pigg och alert. Sedan trillade hon och bröt sig mitt i natten, ett inte allt för ovanligt öde när man är i den åldern. Jag tror att vi alla kände att det nog var början till slutet. Och så blev det. Efter sjukhuset hamnade hon på ett korttidsboende och sedan gick allt fort. Hon slutade äta och dricka och till och från var hon knappt kontaktbar. När läkaren, i samråd med mamma och moster, beslutade att ta bort hennes mediciner, var det bara att vänta på att hon skulle somna in. Dagen innan midsommar ringde mamma och sa att det såg ut att gå fort. På midsommarafton var hon mycket dålig och jag höll tummarna för att vi skulle hinna ner för att ta farväl. På lördagen lämnade vi Stockholm tidigt på morgonen för att åka till henne i Oskarshamn. På vägen ner ringde mamma oss och sa att vi hade tur eftersom hon var betydligt piggare än dagen innan och att jag nog skulle känna igen henne. Jag hade fasat för den där stunden, tänkt att jag inte skulle klara av det, att Sillen skulle bli stressad, att Brita inte skulle känna igen mig eller inte ens vara kontaktbar. Jag hade inte behövt oroa mig. Mitt sista möte med mormor blev känslosamt och vackert. Hon kände igen oss och blev glad. Hon var vacker och hennes händer var så mjuka och jag kunde inte släppa dem. Mina tårar trillade och vi pratade om Sillen som hon tyckte gott och väl kunde heta Calle efter morfar. Hon pratade om vilket fint rum hon hade fått, hur väl mamma och min bror Jörgen tog hand om henne.

Ett par dagar senare somnade hon in. Att förlora sin gamla mormor i vuxen ålder borde inte vara så tungt. Helst inte när det var så väntat. Ändå är mitt hjärta i bitar just nu. Jag hanterar det inte alls bra. Tankarna snurrar och jag är så ledsen för att Sillen inte hann lära känna världens finaste människa, att Sillen inte får träffa en av de människor som betytt mest för mig. Jag håller med Jakob med uttrycket att det känns lite snopet. En månad till och de hade fått träffa varandra. Jag skulle ge miljoner för en bild på Brita med lilla Sillen i famnen. Den enda trösten är att hon vid två tillfällen den där sista lördagen la sin hand på min magen och sa att hon var så lycklig, så lycklig. Hon grät då.