Under lampan på parkeringsplatsen gapar det tomt, det ser ut som ett tandlöst grin när Ture och jag tittar ut. Pappan har åkt för att spela på det årliga Hultsfredsspektaklet och vi saknar honom redan. Om två veckor följer vi med ner och ser det med egna ögon. Förra året när jag såg föreställning var jag gravid och hade precis listat ut det. Johan Wass följde med för att se showen och vi åt julbord och hade trevligt. Jag mådde jätteilla och fick bara i mig små små bitar av allt och efteråt kräktes jag och Johan frågade om jag var med barn. Jag nekade så klart. Han var den enda som listade ut det innan vi berättade det för alla på mormor Britas födelsedag i slutet på januari. Det känns som en evighet sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar