Dagens hus!

Dagens hus. I Irland, nästan i skarven mellan Limerick county och Cork county ligger Thomastown, Kilfinane. Här står ett hus, ett magnifikt hus, ritat av mig. Nu tänker ni säkert; va, Pillijano är väl inte arkitekt? Och det är jag ju inte så klart, men det hindrade mig inte från att försöka. Jag lånade en massa böcker om hus och arkitektur, och så köpte jag en massa snygga inredningstidningar från olika länder. Sen var det bara att börja rita. När jag var klar med mina idéer fick en irländsk arkitekt ta över och göra det ändringar som behövdes för att anpassa det till myndigheternas bestämmelser.

Huset har ett öppet kök, sammanlänkat med ett nedsänkt vardagsrum. Vidare, i anslutning till vardagsrummet, finns ett rum som jag nog såg framför mig som matsal. Där finns en vacker öppen spis och precis som alla andra rum så har det ett vackert trägolv. Rummet kommer dock att bli ett hobbyrum, en slags lekstuga för stora pojkar. Kanske kommer här rymmas en bar och ett biljardbord.

Bakom köket finns ett utility room, med tvättmaskin och andra utilitys och en toalett ej avsedd för gäster. Här finns även en ingång för skitiga ladugårdskläder.

Hallen är stor och har en storslagen trappa. Lite som på film. Direkt till vänster finns ett stort gästrum på kanske 20 kvadrat plus en toalett med dusch. Till höger i hallen finns en ingång till hobbyrummet.

Om man går upp för trappan kommer man till en stor avsats. Om man står uppe på "balkongen" har man fri sikt ner till ytterdörren. Vilket i sin tur betyder att hallen har dubbel takhöjd. På vänster sida när man kommer upp för trappan finns gästrum nummer två, som är en exakt kopia av gästrummet på nedre botten. Mitt emot gästrummet, på höger sida när man kommer upp för trappan ligger "the master bedroom". Rummet är större än gästrummen och har roliga vinklar i taket, och husets största badrum.

Rakt upp fram när man kommer upp för trappan finner man ett badrum med coola detaljer som ett bubbelbad och ett snyggt glashandfat. Hallen på övervåningen delar på sig vid badrummet och om man går till höger finner man ett tredje gästrum, minst lika stort som de andra. Åt andra hållet hittar man ett "pannrum" som ska bli en gåingarderob. Längst ut i korridoren finns ett kontor, inte så stort men med en fantastisk utsikt.

I anslutning till vardagsrummet, på baksidan av huset finns "the consevatory". Det rummet fanns inte med på mina ritningar, men jag måste erkänna att det är en perfekt förlängning på ett perfekt hus.

Det finaste med hela huset är dock dess placering. Utsikten är magisk. Här kommer lite bilder på huset. De tre första är tagna av världens bästa Anna Spets. Tack Anna!

Dagens anglofil!

Ok, jag erkänner, rakt upp och ner, inget att hymla om: jag är en anglofil. Jag älskar i stort sett allt som har med Storbritannien att göra, men givetvis även allt som har med mitt älskade Irland att göra. Jag älskar språket, uttrycken, kulturen, pubarna och gubbarna på pubarna. Jag har till exempel följt den brittiska tv-serien Emmerdale (Hem till gården för den svensktalande) så länge jag kan minnas. Jag har det senaste året även lagt till EastEnders på listan över bra tv. På favoritkanalen BBC Prime ser jag regelbundet engelska program som innehåller inredning, husletning, mordlösningar, nattsvart humor, drama och trassliga förhållanden. Jag väljer gärna brittisk musik, även om jag ska erkänna att Jakobs intresse för amerikansk musik har smittat av sig. Och inget kommer ju någonsin att överträffa Ryan Adams så klart.

Lite namedropping för att ni ska förstå vad jag pratar om:

Musik: Beatles, Bowie, Charlatans, Clash, U2, Rolling Stones, Sex Pistols, Stone Roses, Keane, Radiohead, Amy Winehouse, Queen, Oasis, Who, Blur, Pulp, Pink Floyd, Coldplay, The Cure, Suede, Madness. Jag vägrar at skriva The Smiths. Morrissey är tidernas mest överskattade bluff.

Tv och film: Butcher Boy, allt med Bill Nighy, The Office, Monty Python's Flying Circus, Gosford Park, Extras,Two Pints of Lager and a Packet of Crisps, Hemma värst, Coupling, Little Britain, Dr Who, Breaking the Waves, Life on Mars , the Van, the Snapper, Neil Jordan så klart, Forsytesagan, Kalla fötter, Fawlty Towers, Blackadder, Absolutely Fabulous. Och så alla dessa deckare så klart... ingen nämnd, ingen glömd.

Och just det. I går var Anna (också anglofil), Jakob S (jovars, en smula tror jag allt) och jag på bio och såg This is England. Se den bums!

Dagens dosa!

I går spelade Jakob med Danny and the Cappers på kulturfestivalen. Oj vad det svängde, oj var bra det var. Gårdagens dosa stod dock Hannu Kiviaho (från Apotekets kyssreklam ni vet) i ybercoola Fatboys för. Vid en fotografering efter deras spelning hade han hunnit få av sig sjömanskostymen, vilket inte hindrade honom nämnvärt. De röda cowboydosorna gör mig grön av avund.



Sjömanskostym? So very Håkan Hellström 2003.

Tjippo

Dagens halvdollar!

Den 11 september, ett mycket strategiskt valt datum, släpper både 50 Cent och Kanye West nya plattor. Nu hotar halvdollarn att aldrig mer ge ut en platta i eget namn om Kanyes skiva säljer bättre än hans. Jag kan knappt hålla mig... det hela är så spännande att jag nästan kissar på mig.

Dagens R.I.P!

Pinan, 1995-2007

Dagens match!

Dagens match utspelade sig på Söderstadion igår. Bajen mötte Malmö och vann i det som i dag refereras som "skandalmatchen" i medierna. Trots en massa stök så var det en trevlig tillställning eftersom brorssonen Anton och grabbarna grus kommit till storstan för att närvara. Anna var också med, vilket gjorde det ännu trevligare. Jakob jobbade som vanligt.

Dagens dosa!

Dagens dosa är liten och tillhör min gudson Kevin. Dosan är en klassisk Pax i vit skinn, storlek 20, vilket torde vara normalt för en liten grabbhalva.

Dagen samvete!

Dagens samvete är dåligt. Jag har dåligt samvete eftersom jag har negligerat min blogg totalt, negligerat mina bloggläsare.
Det hela började med att min farbror gick bort och jag bråkade med min far för första gånger ever. Sen var det skolterminsupptakt med allt vad det innebär, begravning så klart och ett trevligt bröllop med Jakobs familj i Mora och så mellanlandade vi en dag hemma i Stockholm innan vi åkte på semester till ett underbart Rimini och efter en vecka i solen drog vi vidare till Johanna, Sam och Paolo i Firenze och sen åkte vi hem och jag jobbade ett par dagar medan Jakob åkte och spelade i Balle Danmark och nu är det mindre än ett dygn till Anna och jag åker till Irland men innan det ska jag till tandläkaren och laga den tand som gick sönder i Italien och oj oj oj vad mycket det blev på en gång. Det bästa med att sommaren är här är att jag nu återigen faktiskt har tid att läsa böcker. Jag har hunnit med Lundell, Mary Higgings Clark, Camilla Läckberg och Stieg Larsson än så länge. Lundells Värmen fick mig i form inför Italienresan och Läckbergs Stenhuggaren är hennes bästa än så länge. Stieg Larssons Män som hatar kvinnor säger jag ingenting om. Den måste läsas helt enkelt. I morgon ser jag fram emot att börja på den andra boken i serien.

Jag har tänkt på Stieg och hans öde hela dagen i dag. Det gör mig ledsen.

Men i morgon är det som sagt Irland med Anna som gäller. Det gör mig glad =)

Dagens gratulant!

I går, tro det eller ej, så fyllde Jakob 40. Det firades i goda vänners lag på favorithaket Östgötakällaren. Han fick blommor och presenter. Själv fick jag en puss. Grattis Jako!

Dagens skägg!

Det var svårt att sätta en titel på det jobb mannen hade haft. Själv sa han lumphandlare men de som visste bättre sa att han försörjt sig som antikexpert. Mången mil hade han färdats längs Sveriges vackra gårdar, torp och samhällen. Städerna höll han sig borta ifrån så länge det var möjligt. Stockholm kom han till vid ett par tillfällen, aldrig mer sa han men återkom i arbetet bara för att han var tvungen. Ryktet om mannen spreds som en löpeld mellan byarna på landsbygden på den tiden. Det finns en man som kan göra guld av skrot, pengar av inget. Han är på väg åt vårt håll viskades det i kyrkan och hos handlarn. Var man höll utkik efter honom, var man och kvinna väntade.

Mannen färdades till häst. Kärran spänd därvid. Hästen var inte mager, inte som de han såg runt gårdarna och på fälten. På kärran satt han inte mer än nödvändigt, han visste att röra på sig, visste om kroppens behov av arbete. Han stannade där han var välkommen, där ryktet om hans kunskaper slagit rot. Väl på plats vankades det alltid kaffe med dopp, serverat av bondfruarna med bästa söndags utstyrseln på, allt för hans skull.

När det var dags att börja arbeta ville han vara ensam. Han förflyttade sig från gillestugan till kök i små svepande rörelser, som smekte han golv och trä. Han vittjade vindar och uthus, vedförråd och lador. Många blev besvikna. Där fanns inget guld att finna, inga skatter att dansa kring. Mannen avskydde fattigt folks besvikelse men lärde sig så småningom att redan till kaffet förvarna om riskerna. När allt kom omkring var det glest mellan fynden.

Ibland hade han dock tur. Där man minst kunde ana, bakom en gammal sedan länge död traktor, på väggen i kammarn eller i en låda på vinden kunde klenoder inslagna i trasor hittas.

Dagens dosa!

Dagens Pillis är en riktig liten godisbit. Skon är köpt på internet och saknar namn, vilket inte gör den mindre värd, utan tvärt om mer spännande. Att säga att en sko liknande Converse canvas high top är kopior är förlegat. Sedan länge är det helt enkelt bara en modell som vilken som. Just denna kostade nästan ingenting och passar extra bra till en polkarandig top en varm majdag. Yummy!

Dagens happening!

Nu har Anna och jag äntligen bestämt vart vår gemensamma resa bär i sommar. Förra sommaren åkte vi till London, en stad vi båda älskar. I år styr kosan mot Dublin, Kilfinane och Ballyorgan. Kilfinane och Bally-O är mina tidigare jaktmarker. Beläget vid berget Ballyhoura, Limericks högsta berg. 10 pubar delas av 1 100 Kilfinanebor. I Bally-O finns bara en pub, 20 meter från Freds hus. Fred är en härlig dam. Stilig och kaxig och med huvudet på skaft. Hon styr byns lilla kyrkan med järnhand, säger du till prästen Alan och svär som en borstbindare. Fast fuck betyder inte fuck om man uttalar det feck... det var bland det första jag lärde mig om Irland. Anna och jag håller tummarna att vi får träffa så många som möjligt av hennes härliga familj. Det betyder också att vi får oss ett par billiga övernattningar där nere. I Dublin har vi bokat hotell vid Temple Bar. Lite dyrare men närmare hem efter pubrundan påpekade Anna och hade rätt så klart. Sláinte!
(På bilden ses Freds hund Bruce blicka ut över Ballyhoura Mountains)

Dagens dosa!

Någon frågade mig härom dagen om jag hade slut på dosor att skriva om. Så är givetvis inte fallet. Dagens Pillis är således en dosa. Dosan är en röd DKNY, en av Donna Karens sportiga New Yorkiga skor. Skorna är inköpta i Stockholm 2001, det kan ha rent av ha varit i Farsta. Otippat. Mer säger jag inte för jag har precis träffat Sefors över en middag och då kom vi att prata om överkonsumtion och att vi faktiskt inte alls blir lyckligare trots flera dussin skor i garderoben. Samtidigt kan jag inte låta bli att snegla på nike.com. Där kan man designa sin egen sko. Julafton minsann!

Dagens skägg!

Skägg långt ner på bröstet, smutsigt, skitigt, ovårdat hår och tänder som sällan borstats. Solen sken in genom fönstret och skvallrade om skitiga golv och råttspillning och på spisen stod en gryta med fastbränd mat. Hans syn var inte vad den en gång varit, hans ögon var grå och vattniga. Lukten kunde varken härledas till grytan skägget håret eller toaletten, vars dörr stod öppen, inte heller till råttans bajs eller kattens urin. Lukten bodde i hela huset, lukten hade flyttat in, en hyresgäst som inte betalade för sig utan bara parasiterade på dess värd. Kaffe kokades på spisen, vatten hämtades i ett spann i ett av rummen på nedervåningen, kakan skulle jag tids nog baka sa han, bara jag blev lite varm i kläderna. Vattnet i spannet hade en yta, katten drack därur, liksom mannen, men inte samtidigt. Mannen tycktes inte sakna något, hans behov var lätta att tillgodose, en kaka och lite kaffe, samtal med en okänd kvinna och värmen från en katt om natten.

Mitt jobb var enkelt, helt klart saknades utmaningar. Den enda utmaningen bestod i att låta bli att andas. Att andas gjorde ont i näsan och ibland i lungorna. Mitt jobb var inte att hålla rent, mannen tycktes förolämpad när jag gjorde små försök. Att leta efter en dammsugare var lönlöst, nästan ett skämt om man såg hans himlande ansiktsuttryck när jag till slut gav upp och frågade efter den. En vad sa du? En kvast fanns att tillgå, en piassavakvast med slitna och ojämna borst. Kvasten tycktes roa katten som dansade med mig längs hallen, lillhallen och upp för trappan.

Mannen var lycklig en gång berättade han med ryggen mot mig stående på farstun, så lycklig man nu kan vara. Lycka är lycka sa jag och blev nyfiken på den kvinna som en gång födde hans barn, matade hans barn, älskade hans barn och till slut begravde hans barn. Lyckan var inte kortvarig, men han måste ibland blunda länge får att komma ihåg hur den faktiskt kändes. Han saknar inte lyckan, den hade sin tid, sen fanns den inte mer. Kvinnan var kanske lycklig, han visste inte, han hade aldrig kommit sig för att fråga. Om man är lycklig behöver man väl inte prata om det sa mannen. Om man är olycklig är det kanske bäst att vara tyst.

Jag läste högt ur böcker jag tagit med. Oftast lyssnade mannen tyst och såg tankfull ut. Men ibland såg han ointresserad ut och då slutade jag att läsa och väntade tills han bad att få höra mer om Ralph. Flugornas herre var en favorit, Nasse fick honom att le, tror jag, hans skägg gjorde det svårt att avgöra. Skägget skymde leendet, men den sortens leenden kan ofta avslöjas genom att lyssna. Böckernas värld var ny för honom, men han var för den skull inte obegåvad, tvärtom, bara ointresserad av saker han inte kunde ta på.

Dagens antabus!

Dagens antabus: sömnbrist. Jakob har åkt på Tyskland/Österriketurné och jag är ensam i två veckor. Det är första gången vi är ifrån varandra så länge och sömnbristen börjar redan göra sig påmind. I går var Anna och jag på vårt irländska favorithak och käkade. En trist nyhet nådde oss där. Vi är ledsna för att stället byter ägare men vi hoppas givetvis att grabbarna (J&J) är glada och nöjda med beslutet. I min sömnlöshet i natt skrattade jag för mig själv när jag tänkte på att allt kan ha gått utför när Mick flyttade till Brno. Deras främsta stamgäst tog plånboken med sig och drog. Fast sanningen är en annan. Det har ju egentligen inte gått utför, tvärtom så blomstrar verksamheten. Men J vill satsa på familjen och J längtar hem till Irland. Jag förstår dem mer än väl. Nu måste jag åka till skolan, Koi & McKoi väntar. Kram på er alla och en stor puss till Jakob som kanske läser min blogg från nåt hotellrum i Hamburg. Var det Hamburg? Frankfurt? Kanske Berlin? Äsch, jag får kolla hans Myspace.

Dagens dosa!

Dagens dosa måste vara en av världens vanligaste sko. Ingen garderob är fullständig utan ett par Converse All star canvas high-top. Mina senaste är från förra hösten då jag sprang på ett par vita för halva priset i Skärholmen. Om det funnits fler i min storlek hade jag köpt ett par i varje färg. Som alla vet är det egentligen inte den skönaste av skor, sulan är ju alldeles för tunn, men det gör inget eftersom de är så coola. Jag vårdar fortfarande minnet av mina första Converse, som jag fick av mina föräldrar någon gång på 80-talet. Det var ett par maroonfärgade low-tops som matchade min jacka perfekt. Vilken lycka. Bilden på dagens dosa är tagen i helgen som har spenderats i solen på en veranda i Timmernabben i Småland. Keep Shining!

Dagens nostalgitripp

När jag gick i lågstadiet hade jag en klasskamrat som hette Hafid. Hafid kom ursprungligen från Marocko och var mycket söt och snäll. En dag var han och hans lillebror borta. Det hade blivit kidnappade av sin far och förda tillbaka till Afrika. Under åren som följde kunde man ofta se den förtvivlade mamman berätta om kampen för att få hem sina söner igen. För oss klasskamrater var det egentligen inte så dramatiskt som det låter. En dag var han där och en annan var han borta, allt rullade på som vanligt. Afrika lät i mina öron ganska spännande och egentligen tyckte jag väl inte att det var så synd om honom eftersom han var med sin pappa. Mammans helvete förstod jag nog först som vuxen. Långt senare, när jag gick i högstadiet på en annan skola, praktiserade jag på en av de lokala tidningsredaktionerna. En dag åkte jag och en av reportrarna till min gamla skola för att göra ett reportage om den årliga löpartävligen. Vid upploppet var det tjockt med folk som hejade fram vinnaren, stämningen vibrerade, ruset var på OS-nivå. Reportern tog bilder samtidigt som jag höll i kameraväskan, stående på tå för att kunna se vem som var på väg mot målsnöret. Vi sprang fram till vinnaren för att ställa den klassiska frågan. Jag tog över kameran och knäppte några snabba bilder. Mitt hjärta bultade. Den unge pojken som jag såg genom kameralinsen var ingen mindre än Hafid, min gamla kamrat. Utmattad låg han i gräset och log. I bakgrunden syntes hans mamma. Hon log också.

I bilen tillbaka till redaktionen berättade jag historien om den förlorade lilla pojken som nu var tillbaka med besked. Jag tyckte att den historien var den vi skulle berätta om i tidningen. Reportern bredvid mig skakade på huvudet. – Vi fick i uppdrag att skriva om tävlingen, precis som vi gör varje år.

Det var då, precis där i bilen, som jag bestämde att det var journalist jag ville bli. Jag ville berätta historien om Hafid.

Dagens dosa!

New Shoes
Hey, I put some new shoes on and suddenly everything's right
I said hey, I put some new shoes on and everyone's smiling, its so inviting
oh, short on money but long on time
slowly strolling in the sweet sunshine
and I'm running late and I dont need an excuse
coz I'm wearing my brand new shoes
(Paolo Nutini)