Dagens kärlek

Egentligen finns det inte mycket jag älskar mer än hundar. Hundar är det finaste som finns. Jag tycker om dom i alla olika former och färger. Jag föredrar stora hundar, men tycker för den skull inte mindre om mindre hundar. Om ni förstår vad jag menar. Jag har haft flera egna hundar. Som barn hade jag Sofie, en liten söt timid tax som var en av oss barn där hemma på Slanastigen. När jag sen blev stor nog skaffade jag en weimaraner. Det var den finaste hunden jag kunde tänka mig. Så vacker, så cool. Han hette Nacka Skoglund och var så nära man kunde komma en själsfrände och bästa vän. När han blev sjuk och fick avlivas i Oslo 1996 kändes det som om en del av mig dog. Som tur var fanns det flera hundar. Mitt ex Jonte och jag hade sedan Braxen och Pinan. Två sköna figurer som värmde mitt hjärta som få människor har lyckats göra. Deras olika personligheter skulle jag kunna berätta om i timmar. Braxens egensinne, kaxighet och ständiga leende... Pinans lite försiktiga väsen, med det skrattretande utseendet och varma hjärtat. Jag skulle kunna berätta om när Braxen rymde från Jontes jobb och plockades upp av polisen utanför min port, där han satt och väntade på att jag skulle komma hem. Jag skulle kunna berätta om Pinan som drog mig runt öarna på mina rollerblades. Jag skulle gärna visa er bilder men det skulle överskugga det jag egentligen ville säga. Hundar är vackra djur och jag älskar dom alla.