Förra sommaren, precis efter det att skolan slutat för terminen, tog Anna och jag en tur till mina föräldrar i Småland. Min goda vän Mats, som snart efter Annas och min resa även blev Annas pojkvän, ville att vi skulle komma över till Öland på en fika. Innan vi nådde Mats och Borgholm bestämde vi oss för att åka ner till vattnet och ta ett bad. Vi visste att det fanns en badplats i den lilla byn vi valt, men vi kunde inte hitta den. Vi såg vattnet så klart, men inte badplatsen. Vi åkte runt i bilen som två yra höns ett tag men snart tröttnade vi och bestämde oss för att fråga oss fram. Med bilen pekande ner mot det lilla fiskelägret vevade jag ner rutan på passagerarsidan och frågade ett lokalt par om de kunde peka oss till vattnet. Varför jag sa just så, och varför jag helt plötsligt pratade stockholmska vet jag inte, men så var det. Paret tittade på oss, på varandra, på vattnet och sen på oss igen. På vattnet, oss, varandra.
"Där, där är det" sa det och tittade ut mot Kalmarsund som låg som ett utfläkt hav framför oss.
Jag fick ingen riktig chans att rätta till misstaget, och när de fortsatte sin vandring såg jag att de skakade på huvudet och tänkte "vilka dumma jävla stockholmare."
Så här såg Anna ut den här dagen.
Så här såg jag ut. (som ni ser är jag lite mer frusen än Anna)
3 kommentarer:
Ha ha, den är fin den!
Hehe, ja, det är en klassiker :D /M
Ni är två toppentjejer, Anna o du. Tala gärna stockholmska i stan men glöm inte smålänskan här i T-nabben. Syns snart
Skicka en kommentar