När jag var 22 jobbade jag som möbelsömmerska för en kvinna som hette Maggie. Det var ett roligt jobb på alla sätt eftersom det vi gjorde var fina och eftertraktade grejer som snabbt såldes på ROOM och NK interiör. En sak med Maggie som var intressant var att hon ofta sa att jag var vacker. Då och då kunde hon spontant ge mig komplimanger ur tomma intet. Jag var inte vacker då, har jag för mig, men hon brukade förklara det med att hon tyckte att de flesta unga var vackra i hennes ögon.
Långt senare förstår jag nu vad hon menade. Jag håller med henne. De flesta unga är vackra och ta mig attans om inte de allra flesta människor, oavsett ålder, är vackra. Många är fina på utsida och ännu fler på insidan. Men vad jag skulle komma till är att jag ibland ändå har fuldagar. Det är som tur var inte så ofta för då hade det varit jobbigt. De här fuldagarna är alla riktigt gräsligt fula. Folk har konstiga krokiga tänder, ser smått förvridna ut och luktar konstigt. De pratar för högt, har konstiga kläder och är i vägen. Men mest av allt är de fula. När jag sedan vaknar till en ny dag är alla återigen vackra och underbara. De luktar gott och får mig att le, de går in i mig på tunnelbana och vi ler mot varandra. Vi är vackra människor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar