Som liten har man ofta idoler. Mina kom och gick. Den enda jag kan komma ihåg som verkligen gjorde avtryck var Paul Newman. Jag kunde sitta på biblioteket i timmar och läsa filmböcker och titta på bilder. När jag blev stor nog kunde jag åka in till det stora biblioteken inne i stan själv. Vilken lycka.
I dag har jag bara en idol. Ryan Adams. Det är konstigt, men han är verkligen en idol. Jag tror att jag gillar honom av samma anledning som jag gillar Sean Penn. Och Madonna. Det där med att skita i vad andra tycker, att gå sin egen väg, att ta ut svängar utan att bry sig om vad som kan skada karriären är vackert. Som när Ryan Adams hade hjärtesorg 2003 och gav ut ep:n Love is Hell 1, tätt följd av Love is Hell 2. För precis så jävlig kan kärleken vara liksom. Idioti sa kritikerna, genialt sa vi andra.
Men nu lägger Ryan av. Han har drabbats av en läskig öronsjukdom och ger upp. Det känns orättvist och ledsamt. Tråkigt och tragiskt. Ingen mer Ryanplatta? Ingen mer Ryankonsert?
Hjälp! Kärleken är verkligen jävlig ibland.
3 kommentarer:
Han kanske kan ge ut en helt tyst platta? Som LP med ett snyggt omslag som kompensation? Fast det funkar ju bara en gång... eller två...
/J.P. Emerson
Hej J.P Emerson!
Vilken bra idé... du borde sälja den idén till honom. Det finns väl egentligen bara en längd på plattan som han behöver akta sig för då?
Jag grät nästan lite häromdagen...men han lämnade idag en lite strimma ljus. I ett blogginlägg (som han raderade efter 2 timmar) så berättade han att han skulle flytta till Paris och att han eventuellt, förmodligen, troligtvis skulle känna sig tvungen att spela in en Paris-platta. Jag vet inte om man ska lita allt för mycket på honom men det är alltid något.
Kram / Danne
Skicka en kommentar