Vi kollade på en lägenhet i dag. Den ligger på en hög kulle, högst upp i ett högt hus. Vi tror att den har stans absolut bästa utsikt. Och det var därför vi var där. Men det var inte det jag skulle berätta.
Det var uppsamling utanför porten. Mannen som bor i lägenheten kom ut för att hämta oss. Vi var tio. Eftersom vi skulle högt upp i luften tog vi hissen. Jakob och jag gick in som nummer två och tre i hissen, efter lägenhetsmannen. Det som hände därnäst var således inte vårt fel. För sen klev fyran, femman, sexan, sjuan och åttan in i hissen. Fyran var mycket tjock. Tjocktjock liksom. Någon tryckte på knappen upp, och hissen gick ner. Den gjorde tvärtom. Oj sa vi och det fnittrades lite nervöst runt omkring oss. Någon läste på skylten som varnade för överlast. Max 6 personer. Max 600 kilo. Lampan lyste inte. Vi förstod att den var paj. Hissen fortsatta att sakta glida nedåt. Sakta sakta. När vi nådde källaren öppnade han som stod närmast dörren dörren. Det var smart. Han, sonen och en kvinna klev ur hissen. Nu är vi bara fem sa lägenhetsmannen, nu kan vi åka upp. Så stängdes dörren och vi tryckte på uppknappen igen. Och hissen fortsatte nedåt. Trots att det inte fanns någon mer våning så åkte hissen sakta nedåt. Den tjocktjocka kvinnan tog det med ro. Jag väger ju en del deklarerade hon. Sen stannade hissen. Och stod stilla i 30 minuter. Jag fick sitta på den lilla fällutpallen eftersom ryggen var ond. Vi hade det ganska mysigt. Jag sa till Jakob att jag hade matlåda med mig i väskan. Lystna blickar kastades mot den redan efter ett par minuter. Hur som helst kom hissreperatören till slut. Han fick upp dörren och vi tog oss till en annan hiss för att åka upp. Den hissen vägrade också lyfta, fastän att vi inte fyllt den lika hårt den här gången. När den inte vill lyfta trots att vi bara var fyra såg kvinnan faktiskt ganska bedrövad ut. Hon steg ut och vi åkte upp. Jag kände mig hemsk.
Som en liten smal hissåkerska liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar