För knappt två år sedan gifte sig min gode vän Johan med sin Alex. Bröllopet hölls på Muskö och allt var lyckat. Solen sken och alla var nöjda med god mat, musik och sällskap. Jakob hade hand om musiken. På kvällen spelade därför Marino and King Five. Vilken grej. Jag har aldrig sett så många härliga människor ge järnet på ett dansgolv i hela mitt liv. Det var som om varenda tant från Skåne hittat dit.
När det var dags att bryta upp hjälpte jag som vanligt Jakob att rodda ihop grejerna. Vi packade bilen full med högtalare, instrument och PA-systemet med monitorer och pryttlar. När vi lämnade gården där festen hållits var klockan säkert tre på morgonen. Det var kolsvart ute och inte en själ syntes. Stämningen var lite läskig, dis låg över de öppna fälten på Muskö. Helt plötsligt får vi syn på en person på en cykel. Först tänker jag att det måste vara någon som varit på samma fest som vi och som varit smart och valt cykel istället för bil. Men nä, när vi kommer närmare ser vi att det är ett barn, en grabb i tioårsåldern. Det var mitt i natten, han hade en t-shirt och shorts på sig och trampade på i maklig takt.
Sedan den dagen har jag tänkt på honom allt som oftast. Var han på riktigt? Vart var han på väg? Saknade hans mamma honom? Var det en dröm?
2 kommentarer:
Han hade nog spelat spel hos sin kompis Robert.
Du kanske borde kolla om någon grabb försvunnit på området för längesen och går igen om sommarnätterna. Vad hemskt egentligen. Såg hans cykel ut att vara tagen direkt från -64 så kanske han inte var på riktigt. Stackars Bo!
Skicka en kommentar