Dagens hemlighet

Jag är inte alltid happy-go-lucky som huvudkaraktären Poppy i filmen jag såg i går. Min blogg är dock oftast positiv, och om jag ska vara självkritisk, ganska ytlig och substanslös. Ni som känner mig vet säkert att det inte är en absolut reflektion av min person. Men så har det blivit, kanske för att bespara en del av mina besökare obehag och kanske även för att jag har en del problem med att "öppna upp".

Men nu ska jag avslöja en liten hemlighet. I somras startade jag en annan blogg. Egentligen kommer jag inte ihåg hur det hela kom sig. Jag tror att jag läste andra bloggar och ville testa en grej och sen rullade det på. Jag döpte den lite provocerande, jag visste att det skulle locka läsare. Det fanns hela tiden ett uns sanning i den, själva stommen grundades på mitt liv. Men sen efter ett tag utvecklades den till ett projekt, där läsarnas kommentarer blev bloggens motor och jag faktiskt roades av vilka reaktioner den utlöste. Bloggen har haft förvånande många läsare, långt fler av den här har.

Men nu är jag så trött på hela projektet. Den har som Schulman uttryckte det; blivit ett monster. Nu ger jag upp den. Nu dödar jag monstret.

Dagens Pillis fortsätter dock som vanligt.

Det om detta.

Dagens tips

I kväll var jag och the girls på bio. Vi såg den engelska filmen Happy-go-lucky. Sally Hawkins har huvudrollen och är underbar, om än stundom i nästintill hysteriskt tillstånd. Men ack så underbar. Jag vill inte säga mer... jag vill att ni ser den.

Tjip

Dagens namn

Hej, jag heter Pernilla. Det sägs att jag är döpt efter min mormors pappa. Han hette Per-Alfred. Mina bröder heter också Per: Per Joakim och Per Jörgen. Jag heter Pernilla. Min mamma har humor.

När jag var liten var det nästan ingen som kallade mig vid mitt rätta namn. Hemma sa man Lillis, Lillan eller Lillen. Som jag nämnde i går var jag ett tag övertygad om att min pappa antingen inte visste, eller inte kom ihåg, mitt namn. När han inte sa Lillen kallade han mig oftast för Eva-Lena eller Fia-Lotta. Det var med kärlek i rösten, så det gjorde mig inget. Det gjorde heller ingenting eftersom jag aldrig har tyckt om mitt riktiga namn.

När jag var tjugo fick jag sen ett nytt smeknamn. Det började med att jag vann pengar på travet. Hästen som avgjorde vinsten hette Pillijano. Så då fick det bli Pillijano. Och så funkar det i Småland. Men hej, det hade kunnat vara värre. Så småningom blev Pillijano även Pillis, det var enklare så. När jag flyttade till Stockholm var jag helt enkelt Pillis. En del reagerade, och reagerar fortfarande, konstigt när jag presenterar mig som Pillis. Jag brukar säga att man vänjer sig. Mina osvenska vänner säger oftast Phillys. Det funkar också.

Sen blev Pillis även Pi. Pi känns kärleksfullt. Jag tycker mycket om det namnet. Visst, en del associerar hej vilt när det hör det... men jag bjuder på det. Mick säger Pi som i bokstaven P på engelska, det funkar också. På jobbet står det Pi på min namnskylt, trots att vi inte får använda oss av smeknamn och så har jag och Steffo en Pi-sighting-sida där vi samlar olika Pifynd.

Så sammanfattningsvis är det så här: Kalla mig gärna Pi eller Pillis. Om du orkar funkar även Pillijano. Jag funderar på att lägga till Pi till mitt namn. Då behöver jag aldrig mer säga Pernilla. Det är ju ett gubbnamn.

Dagens Pomperipossa

När jag var liten levde min mammas farmor fortfarande. Hon hette Ida och hon var även min morfar Kalles mamma. Jag var lite rädd för henne. Det var som att hon var en elak gammal tant som jag och mina bröder helst borde hålla oss borta från. Som Pomperipossa ungefär. Samtidigt lockade hon på något sätt. Kanske på samma sätt som det inte går att låta bli att titta på läskiga saker på tv, fastän att man vet att man inte kommer kunna sova sen. Jag kommer inte ihåg henne hemma i vårt hus. Men jag vet att hon var där, för jag kommer ihåg att jag hört berättats att hon hade med sig present till min ena bror, när mina andra bror fyllde år. Gaggig eller elak, you tell me.

Mitt starkaste minne av Ida var att hon inte visste vad jag hette. Eller, jag trodde inte att hon visste. Hon kallade nämligen vår lilla hund för Pernilla, och mig för Kråkan eller Kråkungen. Men jag hade i och för samma misstanke om min pappa ett tag. Men det berättar jag mer om i nästa inlägg. Det ska handla om mitt namn.

Dagens himmel och helvete

Alltså, Dante, säg mig, kommer det löna sig att klättra upp för berget? Eller kan jag lika gärna stanna här nere? Du förvirrar mig, dina stigar slingrar sig i så tvära kast och jag är trött nu.


Bilden föreställer mitt favorithörn i läsesalen på Kulturhuset. Där har man bland annat Dantes gudomliga inom räckhåll. Hjälp!

Dagens lördag

Jag vet att det är måndag i dag. Och jag är fullt medveten om att det är flera dagar sedan lördagen var här. Men oj vad trevligt det var. Anna och jag käkade på Harvest Home. Det var länge sen vi var där. De hade ju lite otur med en recension i somras, men allt verkar fixat för maten var kanon. Hoppas att det håller i sig. Sen tog vi turen förbi ÖK där Mats och Herb hängde. Mats skulle dock hem och arra och Herb var nog trött för Anna och jag fick ensamma ta oss upp för den hala backen till Mosebacke. Där var det premiär för klubben One Monkey Don't Stop No Show. Jag hoppas att det blir fler (och jag säker på att det blir) för det var kanon. Tre band bjöd på en bra blandning av rockabilly, blues, 50-tals rock & roll och ska. Hurra för ska. Och så Anna Bergman som snurrade plattor så till och med jag till slut hamnande på dansgolvet. Vem kan stå still när Bobby Powells Into My Own Thing snurrar?

Dagens idioti

Jag har lagt in en massa gamla favortiplattor på min iPod. En av dom är Edwyn Collins "Gorgeous George". Jag lyssnade på den tidigare i dag, det var helt klart ett tag sedan sist. När den hemlig bonuslåten "Moron" dyker upp tänker jag på en sak som Jakob pratade om tidigare i dag. Han frågade sig om det verkligen behövs mer musik här i världen. Jag förstod hur han tänkte, vi pratade om saken ett tag och kom fram till att vi inte kom fram till något alls. Men jag tror att Edwyn Collins kan ha haft liknande tvivel när han skrev "Moran". Texten lyder:
"This music won’t take you higher, unless you’re a moron"



det om detta

Dagens "Pog moín thoí"

Om jag har förstått saken rätt så leder irländarna tävlingen "vemdrickermestihelavärlden". De leder strax före engelsmännen och the aussies, som alla kämpar på för att knipa den guinnessfärgade ledartröjan. Jag är inte förvånad. Jag känner, och har regelbundet umgåtts med, så pass många irländare att jag hade kunna konstatera detta utan att ens besöka landet. Enligt en undersökning jag tagit del av dricker irländaren alkohol till ett värde av 7 000 euros om året. Alltså ca 70 000 kronor.

När jag tänker på hur mycket pengar jag sparar på att inte dricka blir jag glad. De pengarna lägger jag istället på resor. Resorna fylls sedan med shopping, kulturevents och häng på pubar, där jag bevittnar de andra pubgästerna dricka upp sina pengar.

Sláinte


(Bilden tog Anna på Guinnessmuseet förra sommaren. Där ingår en öl i biljettpriset. Så det så!)

Dagens "när katten är borta"

Nu är jag hemma igen. Det är som vanligt underbart att vara ute och resa - men fantastiskt skönt att komma hem igen. Jag är så tacksam för allt som mina föräldrar gör för mig. Den här resan var balsam för min själ. Och de bjöd på allt, vilket gör att jag istället kan lägga mina egna pengar på nästa resa. För en sån blir det så klart snart.

Här kommer en ovanlig bild från resan. Egge, mamma och jag har precis käkat på Oliver St. John Gogharty's i Temple Bar, Egge går ut för att röka, och då kommer ett gäng, för oss okända, grabbar och slår sig ner hos mig och mamma. De var trevliga. En av dem tar en bild. När Egge kom tillbaka var de borta igen. "När katten är borta".

Dagens vykort (3,5)

Hallå igen!

I dag har jag gjort något trevligt. Jag slet mig från mina föräldrar efter frukost, lät dom gå ensamma på Jamesonmuseet och sen även Guinnessmuseet (jag har redan varit där). Själv gick jag till Dublin Writers Museum. Vilken grej. Man går in som i en gammal lägenhet, längs väggarna finns en massa texter och presentationer av irländska författare. Det var bara jag och en kille till där. Efter ett tag började vi prata, det hade varit fånigt annars eftersom vi hela tiden var hack i häl längs montrarna. Han var irländare, men turist i huvudstaden. Hans kompisar valde Guinnessmuseet, han författarna. Han fyllde bland annat i luckor i Brendan Behanhistorien. Han kunde en massa. Hans favoritcitat från Behan var:
...Actually, I'm a drinker with writing problems.
Behan dog 41 år gammal, djupt alkoholiserad. Han var snabb i käften, och inte speciellt samhällssmidig. Många år spenderade han i fängelse efter samröre IRA. Mitt eget favoritcitat från Brendan: Det är svårt att se upp till en dam när hon ligger under en. Min nya vän tyckte också att det citatet var festligt.

Här kommer ett par bilder från museet (man fick inte fota). Observera James Joyce gamla piano.

Dagens vykort (3)

Halli hallå!

Alltså, man sätter klockan på väckning, går upp och fixar till sig, käkar frulle och tar en promenad till bussen som ska ta en på en tur runt Wicklow. Inte kunde jag ana att jag skulle få en heldag med visdomsord, reflektioner och kultur. Mannen som bjöd oss på allt detta heter John och var vår busschaufför slash guide slash mentor. En trevlig, underhållande och historiekunnig man som börjat sin karriär som bonde men de senaste åren sadlat om och på så sätt alltså gjort min dag.

Här kommer några bilder från dagen i bergen.

Dagens vykort (2)

Hallå där hemma!

Dagen har varit mycket bra. Vi har mest strosat runt. Temple Bar så klart, Grafton Street med fantastisk fika, inköp av morgondagens biljetter, snabblunch och så en hel del shopping. I kväll återvände vi till Temple Bar och Annas och mitt lyckoställe Oliver St. John Gogharty's. Återigen mycket lyckat. God middag och sen livemusik en trappa upp.

I morgon åker vi på en bussresa till bergen runt Wicklow. Som sig bör.

Tjena

Dagens vykort

Kära du!

I dag anlände vi Irland och Dublin. Ön är grön. Vädret är som vanligt. Ca 12 grader och småregn. Hotellet är fantastiskt, bättre än bra. Har shoppat bra redan, är på banan så att säga. Föräldrarna kämpar på så gott de kan, när de inte orkar längre lämnar jag av dom på nån pub. Stan är julpyntad. Nu är alla trötta.



Nytt vykort inom kort.

Kram
//
Pi

Dagens undran

Som ni kanske har märkt så har jag en liten radiospelarmackapärthingy här på Dagens Pillis. Jag tycker om den. Jag undrar vad ni tycker, ni läsare. För ni ser väl inte er själva som lyssnare främst? Eller finns det rent av någon som tittar in hit ibland för att lyssna på lite bra musik?

Jag undrar om ni gillar valet av låtar, om jag borde byta låtar oftare, om jag borde ha mer hårdrock eller kanske juldängor med Charlotte Perelli. Jag undrar om nån helst vill att jag tar bort spelaren. Jag undrar en massa.

Och mest av allt åker jag till Irland i morgon. Så här ser det ut där.





Kram på er

Dagens resa

På måndag är det återigen dags för mig att ge mig ut på en resa. Den här gången bär det av till Irland. För vilken gång i ordningen vet jag inte, jag har tappat räkningen helt enkelt. Det som är så speciellt med den här gången är att jag ska åka med mina föräldrar. De har den goda smaken att bjuda sin dotter på välbehövlig semester.

Nästa vecka går jag därför under mitt Irländska namn.

My Leprechaun Name Is:

Sniffles Twinkletoes

Dagens osov

Klockan är snart 2, sovet vägrar infinna sig och Duffy sjunger att hon behöver en man som kan hålla hennes hand. Förr i tiden, för länge sen, fanns det alltid nån vaken och online som man kunde prata med om man inte kunde sova. Då var det ingen av oss som tänkte på att få åtta timmars sömn. Då var det viktigare att ha kul, vårda kontakter och skvallra bort ett par nattimmar. Och medan Cash och Dylan sjunger om mig i låten The girl from the north country kommer jag att tänka på det överläkare Landén som jag intervjuade i dag sa. "Sömn och regelbundna vanor är ett måste för att må bra". Man ska leva så som ens mamma önskar sa han. "Inga droger och ingen alkohol, inga cigaretter och inget kaffe." Jag vet att min mamma är nöjd med mitt sätt att leva.

Fast sova är jag inget vidare bra på.

UPPDATERING kl. 02.20

Alltså, ibland sover jag riktigt bra faktiskt. Här är en bild från New Orleans där jag faktiskt somnade på en hård bänk. Och detta trots att ångbåten som låg 50 meter ifrån visslade hysteriska truddilutter.

Dagens date

Tidigare i dag läste jag matrecensioner i DN På stan. De hade testat hamburgare på ställen runt om stan. Högst poäng fick Grill Ruby i Gamla stan. Deras hamburgare är bäst, snäppet före den på klassiska Vegabaren i Haninge.

Det fick mig att minnas en date jag var på för länge sen. Jag var singel i stan, långt före jag träffade Jakob, och jag gick på date då och då. Ofta var det på rekommendation från goda vänner. Freguz var en av dom som trodde sig veta vilken sorts man som skulle falla mig i smaken. Hur som helst... daten jag kom att tänkta på ägde rum på just Grill Ruby i Gamla stan. Stället var nytt för mig då, men jag hade hört talas om det och jag kommer ihåg att jag såg fram emot att äta där. Jag och min date sågs vid tunnelbanan, direkt efter jobbet. Vi småpratade på väg till restaurangen, så där som man gör när man lär känna varandra.

Vi valde båda hamburgaren. Jag kan erinra att den kostade 189 kronor. Vi slog på stort och frossade bland de fantastiska tillbehören. Jag minns speciellt guacamolen som var underbar, och en cole slaw som slog allt jag tidigare testat. Min date propsade sen på att vi skulle äta efterrätt, det ska man på date sa han... så att man får sitta länge och prata typ. Jag kommer ihåg att jag valde en riktigt kladdig och smarrig amerikansk kladdkaka, med tillhörande glass, som vi delade på.

Jag kommer ihåg allt detta. Men jag kan för allt i världen inte komma på vem killen var.

Dagens nattvandring

I natt gick jag i sömnen. När jag vaknade hade jag varit uppe och flyttat runt lite kläder i sovrummet. Jag är inte förvånad, det händer tydligen då och då. Det jag tycker är roligt är att jag tycks kunna konversera, även om jag låter lite konstig och säger besynnerliga saker. Det som vore mindre roligt är om jag gav mig ut mitt i natten, med eller utan kläder på, och sen vaknade där ute någonstans. Ute i verkligheten. Den kalla hårda mörka verkligheten.

Jag är sjukt mörkrädd. Jag borde sova med pannlampa.

God natt

Dagens trams!

Den senaste veckan har Halal-tv diskuterats flitigt i medierna. Mest av allt har det diskuterats uteblivna handskakningar. Få har diskuterat den usla kvalitén.
Det är konstigt.

Dagens uppdatering

Det här är sista gången jag nämner Al Green i min blogg tror jag. Jag är rädd att ni kommer att tröttna på mig annars. Men spelningen i går var fantastisk. Den bästa jag nånsin upplevt. Musikaliskt var det precis så bra som man kunde förvänta sig, kanske bättre ändå. De nya låtarna från senaste plattan varvades med äldre, mixen var perfekt. Och så Al Green, som utstrålade så mycket energi, så mycket glädje och kärlek, att varenda kvinna i publiken i dag saknar honom och känner sig lite smått förälskade.

Vad mer...
Fars dag. Jag har ringt min pappa, som sig bör. Det om detta.

Min gudson Kev har varit och hälsat på i dag. Det var mycket trevligt. Han är skön, cool liksom.

I fredags blev det bio. Jag valde film, Burn after reading, och njöt som vanligt av bröderna Coens genialitet. Visst, det var inte en av deras bästa, men jag fick mig ett par ordentliga skratt, vilket är precis vad jag behöver just nu. Sefors var inte lika nöjd. Han får välja film nästa gång.

Jag förundras över att folk verkligen tittar på förnedringsteve i stil med Sanningens ögonblick. Och detta samtidigt som Mad men sänds i en annan kanal. Konstigt.

Och varför återkommer jag så ofta till Linda Rosing?

Dagens ros

Jag saknar egentligen ord... men jag ska pressa fram några väl valda. HERRE JÄVLAR VAD BRA DET VAR!!!
Kanske säger jag mer i morgon, men just nu njuter jag mest.

Och just det, jag fick en blomma. Av Al Green. AV AL GREEN!!!

Dagens färg

Dagens färg är så klart grönt. För i dag kommer Al Green till stan. Jag har tjatat om det ett tag nu... och en del av er förstår kanske inte hur stort det är, men nu är det äntligen dags.

Jakob nämnde att jag borde ha mina gröna Red or Dead, dagen till ära liksom. Och det ska jag ha, men mest för att de är coola och snygga, inte för att de är gröna.

Tänk om alla gör en tönt-KENT-grej och kommer i gröna kläder, guuuuud vad pinsamt. Tänk om alla ser ut som om det är St: Patricks day. Nåja, kanske är det bara i Jakobs hjärna denna sorts färgassociationer äger rum.

Över och ut

Grönt är skönt

Dagens möten

I dag har jag träffat min projekthandledare, Kajsa, för första gången. Hon är vetenskapsjournalist och tydligen även kulturarvspedagog. Efter att ha träffat henne känner jag mig mycket lyckligt lottad. Det kommer att bli ett trevligt samarbete.

Jag passade även på att gå upp på Fountain House, en verksamhet jag blev introducerad till på temakvällen på St: Görans sjukhus i går. Jag fick prata med en otroligt trevlig man, som tog sig tid att bli intervjuad på stående fot. Det betyder att jag har uppslag till minst en av artiklarna i serien. Jag ska dit nästa vecka igen, för fler intervjuer och rundvandring. Jag ska även få kontaktnamn på både försäkringskassan och af. Life is good och nu ska jag ta helg. I kväll blir det bio med bröderna Coen. Typ. Och sen The Beat from Palookaville på Stampen.

Fast först ska jag sova en timme, för det gjorde jag inte i natt.
Typ

Kolla in Fountain House. Klicka här!

Dagens avstickare

Det finns ett litet sidoprojekt som jag är mycket nöjd med. Där samlas en massa pi-grejer av olika karaktär. Kolla:
http://pisightings.blogspot.com/

Dagens doh!

Jag brukar av någon anledning bli uppringd av GfK Sverige (marknadsundersökningar) som vill att jag ställer upp i musikundersökningar. Jag inbillar mig att deras beställare är radiobolag som försöker pricka in sina lyssnare och på så sätt öka reklamintäkterna. Eftersom jag delvis är en fattig student, och mycket musikintresserad, har jag gått med på att ställa upp om jag någon gång skulle passa in i deras fokusgrupp. Varje gång de ringer får jag en massa frågor om mina radiolyssnarvanor, vilka ska bedöma om jag passar in i gruppen. Man får även frågan om man jobbar som journalist, i medieföretag eller jobbar med musik. Jag känner väl att det hela tiden har varit en balansgång att svara nej på den frågan, men 500 kronor är en flygbiljett till London så jag har strechat lite på sanningen. Mot slutet spelar de sedan upp ett medley på kanske 10 låtar och när jag sen svarar ärligt på sista frågan visar det sig att jag inte passar in för just den tänkta undersökningen. Exempel på musik som spelas: Celine Dion, Per Gessle, Sanna Nielsen och Leona Lewis, alltså typisk Rix FM-musik. Jag behöver kanske inte förklara närmare varför jag inte platsar i undersökningarna. Ärligt talat börjar jag bli lite sur på att jag inte får vara med. Hur som helst, i går ringde de igen, och då lät det så här:

GfK: Vill du med i en musikundersökning bla bla bla?
Jag: Ja, gärna, men jag vet inte om jag får vara med längre.
GfK: Varför inte?
Jag: Jag är numer själv ansluten till STIM. (joråsidu)
GfK: Vad är STIM?

Hon sa verkligen så. Hon ringer runt för att hitta folk till musikundersökningar, och hon har ingen aning om vad STIM är. Jag blev så ställd att mitt annars så väluppfostrade jag liksom klev åt sidan och den lite elakare Pillis vaknade.
De kommer inte att ringa mig igen.

Dagens Al Green!

Alltså, om bara sex dagar kommer Al Green till Stockholm. Jag vet inte hur ni känner inför detta, men för mig är det stort. Jag har sett en hel del artister, en hel del band spela i mina dagar. Jag har headbangat till Lemmy i Motorhead och skäggmurvlarna i ZZ Top, jag har sett Mavis Staples både på Berns och i Central Park New York, jag har varit på date på en Robbie Williamskonsert, jag är så pass gammal att jag både sett Ratata, Pontus och amerikanarna, Creeps och en av få spelningar med Jacob Hellman. Jag har rymt hemifrån för att se Ulf Lundell som var min litterära kung när jag var 14 år och jag har sett honom många gånger efter det. Jag var på konserten med Hole där en ung tjej klämdes till döds i publiken och jag har hört Billy Bob Thornton förklara sin kärlek till Angelina Jolie mellan låtarna. Jag såg Pearl Jam dagen innan 8 personer klämdes till döds vid deras spelning i Roskilde. Jag har sett Foo Fighters och fått bekräftat att Grohl är underbar och jag har faktiskt sett Marilyn Manson live. Jag har sett Little Richard och förfärats, jag har sett Bob Hund och inte låtit med imponeras och jag såg Goo Goo Dolls och blev besviken. Jag har sett David Gray och sen missat honom på efterfesten på Dub. Jag njöt när jag såg Manic Street Preachers och jag tyckte att Katrina & the Waves var ett lyckopiller. Jag har sett Suede och Joe Strummer, fast inte på samma scen. Jag kommer ihåg spelningar som gjorde 80-talet fantastiskt; Docent Död, Olle Ljunggren, Lolita Pop och Dag Vag för att nämna några. Jag har otroligt nog sett både Maceo Parker, Ann Peeble och Van Morrison och haft backstagepass efter Lauren Hills spelning. Jag har sett min absoluta favorit Ryan Adams flera gånger, och jag kommer att se honom många gånger till.

Och nu slutar jag med den här listan för den kan göras hur lång som helst. Vad jag skulle komma till är att jag på lördag ska se Al Green, och att jag känner på mig att det kommer bli det häftigaste jag har gjort. Nånsin.

Jag återkommer.