Dagens Pomperipossa

När jag var liten levde min mammas farmor fortfarande. Hon hette Ida och hon var även min morfar Kalles mamma. Jag var lite rädd för henne. Det var som att hon var en elak gammal tant som jag och mina bröder helst borde hålla oss borta från. Som Pomperipossa ungefär. Samtidigt lockade hon på något sätt. Kanske på samma sätt som det inte går att låta bli att titta på läskiga saker på tv, fastän att man vet att man inte kommer kunna sova sen. Jag kommer inte ihåg henne hemma i vårt hus. Men jag vet att hon var där, för jag kommer ihåg att jag hört berättats att hon hade med sig present till min ena bror, när mina andra bror fyllde år. Gaggig eller elak, you tell me.

Mitt starkaste minne av Ida var att hon inte visste vad jag hette. Eller, jag trodde inte att hon visste. Hon kallade nämligen vår lilla hund för Pernilla, och mig för Kråkan eller Kråkungen. Men jag hade i och för samma misstanke om min pappa ett tag. Men det berättar jag mer om i nästa inlägg. Det ska handla om mitt namn.