Dagens Al Green!

Alltså, om bara sex dagar kommer Al Green till Stockholm. Jag vet inte hur ni känner inför detta, men för mig är det stort. Jag har sett en hel del artister, en hel del band spela i mina dagar. Jag har headbangat till Lemmy i Motorhead och skäggmurvlarna i ZZ Top, jag har sett Mavis Staples både på Berns och i Central Park New York, jag har varit på date på en Robbie Williamskonsert, jag är så pass gammal att jag både sett Ratata, Pontus och amerikanarna, Creeps och en av få spelningar med Jacob Hellman. Jag har rymt hemifrån för att se Ulf Lundell som var min litterära kung när jag var 14 år och jag har sett honom många gånger efter det. Jag var på konserten med Hole där en ung tjej klämdes till döds i publiken och jag har hört Billy Bob Thornton förklara sin kärlek till Angelina Jolie mellan låtarna. Jag såg Pearl Jam dagen innan 8 personer klämdes till döds vid deras spelning i Roskilde. Jag har sett Foo Fighters och fått bekräftat att Grohl är underbar och jag har faktiskt sett Marilyn Manson live. Jag har sett Little Richard och förfärats, jag har sett Bob Hund och inte låtit med imponeras och jag såg Goo Goo Dolls och blev besviken. Jag har sett David Gray och sen missat honom på efterfesten på Dub. Jag njöt när jag såg Manic Street Preachers och jag tyckte att Katrina & the Waves var ett lyckopiller. Jag har sett Suede och Joe Strummer, fast inte på samma scen. Jag kommer ihåg spelningar som gjorde 80-talet fantastiskt; Docent Död, Olle Ljunggren, Lolita Pop och Dag Vag för att nämna några. Jag har otroligt nog sett både Maceo Parker, Ann Peeble och Van Morrison och haft backstagepass efter Lauren Hills spelning. Jag har sett min absoluta favorit Ryan Adams flera gånger, och jag kommer att se honom många gånger till.

Och nu slutar jag med den här listan för den kan göras hur lång som helst. Vad jag skulle komma till är att jag på lördag ska se Al Green, och att jag känner på mig att det kommer bli det häftigaste jag har gjort. Nånsin.

Jag återkommer.