En sak som jag brukar fundera på är hur något som är en kärleksfull hälsning liksom kan bli lite billig och tramsig. Jag tänker på när någon har dött och närstående eller kollegor får en chans att säga en mening eller två om den personen i tidningen. Det krävs oftast att personen som dött var mycket känd eller att han eller hon dött på ett läskigt sätt. Som i dagens Expressen där familjemedlemmar till den mördade nittonåriga kvinnan (jag säger kvinnan för jag hatar när nittonåringar kallas flickor) som hittades död i ett stall och där lillebror anklagas för mord, intervjuats. "Lottie var en solstråle" säger familjemedlemmar, och det var hon alldeles säkert, det är inte det jag ifrågasätter. Men frågan som reportern ställer är så dum, eller i alla fall utrymmet som svaret sedan får i tidningen. För vem kan beskriva i två meningar hur underbar, fantastisk och levnadsglad en person var?
Jag ryser alltid när jag ser de där korta raderna. "Pelle var en underbar vän, det är så tragiskt att just han tagits ifrån oss", eller, "Annika var världens bästa mamma, varför just hon?".
Det finns säkert tusen saker att säga om både Pelle och Annika, och det här var allt de fick... en klyscha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar